Jag minns alla mina irriterade korpar och hur de brukade ta på mig

På grund av min sedan barndomen periodvis uppflammande rädsla för björnar har min pappa tagit hem ett informationsmaterial till mig. Jag är nämligen inte helt bekväm med att löpträna i terrängen häromkring, fast den är så vacker och trots att jag egentligen mår så bra av den täta barrskogen. Jag är inte helt säker på att jag tillhör broschyrens målgrupp. “Hör du korpar i närheten? Låter de irriterade?” frågar den. “Känner du lukten av surt kött?” På fråga a svarar jag jag vet inte, fråga b gör mig mest illamående.

Dessutom: Om jag verkligen mötte en björn skulle jag omedelbart glömma alla broschyrens råd. “Uppträd bestämt och behåll ögonkontakten” uppmanar mig broschyren. Jag tror inte det.

Nu säger pappa att vi ska se dvd:n som följer med materialet. Kanske får jag då lära mig hur korpar låter när de är irriterade.

Urbanisering, en illustration

Fyraåringen: Mamma, hur gör man mjölk?

Min släkt har tagit sig ganska långt bort från sitt gedigna jordbrukarförflutna på bara några generationer.

Koffeinist javisst

Jag tappar glaskannan till kaffebryggaren. Den går sönder, och kallt gammalt kaffe skvätter över golvet och på tidningen som Estrid läser. Jag jämrar mig.

Alvar: – Mamma, du kan få suga lite kaffe från Bamsetidningen om du vill.

Man kan inte säga att han inte har koll.

Nektarin!

Jag glömmer alltid hur goda de är. Och varje sommar rullar de in i mitt liv igen. Som en liten påminnelse om att livet är underbart.

språkkonsult i svenglish

Det värsta med att översätta till engelska är inte att det är ganska oprofessionellt att göra det när man har svenska som modersmål. Det värsta är att ens svenska språkkänsla skadas. Nu fick jag t.ex. kolla upp hur “professionell” stavas.

Om du möter mig och jag låter som Victoria Silvstedt, skratta inte.

lite böcker

Under semestern läste jag två andra böcker också, Sputnik Sweetheart och The Lost diaries of Adrian Mole. Sputnik Sweetheart blev jag peppad att läsa när jag var på Island och plöjde Murakamis What I talk about when I talk about running. Självbiografin/löpningsboken är underbar, men romanen är halvtråkig faktiskt. Kanske valde jag bara fel Murakami; jag har hört bra saker om Norwegian wood och The wind-up bird chronicle.

Adrian Mole-böckerna har jag läst i omgångar sen jag gick på gymnasiet. De är något av det roligaste jag vet, men de sätter inte särskilt djupa spår – och därför kan man också med behållning läsa dem om och om igen. The Lost diaries är dock rätt nyutkommen i pocket så den hade jag inte läst förut. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag missat en episod av Adrians liv. Får väl läsa alla böcker igen i ett kör vid något tillfälle.

Nu dock: American wife. Det bästa jag läst på länge.

American wife

Flygresan hem var rätt jobbig men hade varit outhärdlig om inte för den här. Heeeeelt fantastisk, jag vill bara läsa och läsa. Fast just precis nu vill jag bara sova och sova.

Det är inte abborren på bilden som har besvarat frågan

Man sitter och bemannar sin öppna telefonlinje, och så ringer svt. Man uttalar sig lagom vagt, och plötsligt är man medieälskling i en kvart.

svt

SvD

DN

Och sist, men inte på något sätt minst: norran.

Sen lämnar man landet.

First we take Manhattan (om vi lyckas komma oss iväg)

Jaha, i morgon åker vi till New York. Jag har inte packat. Inte laddat kameran. Inte kollat när vi måste åka till Arlanda. Inte köpt en bok att läsa (har flera på gång men man måste ju ha en särskild semesterbok). Har precis jobbat klart. Är dödligt trött. Bra att jag ska åka till staden som aldrig sover.

det här

Det här är en kväll när man ritar blommor med sin dotter och spotifajar Leonard Cohen.