Jag tutar och kör. Inte.

Hu vad missnöjd jag är med min körutbildning hittills. På kanske 12 lektioner har jag haft 6 olika trafiklärare, den enda jag känt att jag riktigt har funkat med var den första. Och hon tycks ha försvunnit ut i tomma intet. Nu har jag haft rejäl otur, eftersom all personal på min körskola slutade i september (jag började i augusti – och jag tror inte att deras flykt från trafikskolan hade med det att göra, men man vet aldrig). De startade en ny trafikskola här på orten, men de var lite hemliga med det i början så det fattade jag inte förrän alldeles nyligen. Och då hade jag av bara farten bokat fem lektioner på gamla stället, vars tre trafiklärare jag inte alls trivs ihop med. Och ja, jag har kört med allihop. Bara en sån sak. Borde de inte liksom sträva efter att jag ska få ha samma lärare?

Dessutom visar de ingen förståelse för bristen på konsekvens, utan låter mig förstå att jag borde ha kommit längre. Och jag står inte UT med känslan av att folk är missnöjda med mig, och jag gillar inte att bli på dåligt humör av nåt som jag betalar för och som i teorin skulle kunna vara ganska kul och spännande.

Ja ja. Jag testar med gamla trafiklärarna på nya körskolan, så får vi se om det är mig det är fel på eller om det faktiskt är så att nån har sjabblat till det för mig. Kanske är det det gamla vanliga världsalltet igen.

Strålande jul

Jag är ingen hemmapyntare förutom vid två tillfällen på året, som brukar vara juni och december. I juni får jag ett ryck och fixar i trädgården, för att sedan låta den förfalla (fast gräset blir jag bättre och bättre på att klippa). I december infaller adventsgalenskapen. De senaste åtta dagarna har jag satt upp inte mindre än sju nya ljuspunkter (ljusslingor, ljusstakar, stjärnor) i och kring huset. Det blev fint och allt känns lite bättre. Jag gillar advent. I övrigt lider jag faktiskt inte så hemskt mycket av novembers blott 14 soltimmar – jag tror att jag lyckats pricka in rätt många av dem.

Jag har ganska många julskeptiker i kretsen men ni ska veta att jag inte är en av dem. I år får jag fira i julhuset och det räcker som present, men ska man köpa nåt kan man satsa på saker som luktar gott. Valfri tolkning.

Nigella made me do it

Jag känner sällan ha-begär (utom i fråga om hästar, men det har jag lärt mig att hantera). Men jag måste ha den här kakformen. Jag måste ha den. Allt är Nigellas fel.

(Så här blir det alltså: en grankaka.)

lyx

Ja. Det är lyxigt. Att kunna njuta av ensamheten, för att den inte är norm. Jag får en helg per år, och den är himmelsk. För att jag har min familj hos mig de andra 362 dagarna på året. Så under ensamhelgen vill jag vara ensam. Sova. Äta glass i soffan. Maratontitta på Veronica Mars. Det kanske inte låter som höjden av lycka. Men det är det.

Ålder eller personlighet (eller både och)?

Min strategi för ensamveckan med barnen har byggt på mutor, främst sjörövarklistermärken med glitter på. Oerhört poppis. De har fått exakt likadana klistermärken som de har satt fast på sina rymdraketer. Och jag tycker att man kan se en tydlig skillnad i personlighet i hur de väljer att organisera märkena. Titta här:

Det här är Alvars. Raka rader. Jag tror att han tänker sig att sista raden ska bli längre än de övriga, därav vänsterställningen.

Och det här är Estrids. Det är möjligt att det finns en metod även i hennes arrangemang, men ingen som jag kan upptäcka.

Det kan förstås vara åldern också, men lite tycker jag att det speglar hur de är som personer. En trygghetslängtare som visar åtminstone början till eftertanke och planeringsförmåga. Och en spontan galning.

(Alternativ rubrik: Vilket barn brås på vilken förälder?)

Jag tutar och kör, del … 4?

Pappa kom ner till Stockholm bara för att gå introduktionsutbildningen för privat övningskörning med mig. Sjyst. I dag har vi gått den. Den var en lite märklig hybrid av teorikurs och ursäkt för att få ta 280 kronor per person. Men ja ja. Om den gör trafiken till ett säkrare ställe att vistas i betalar jag vad som helst. Allvarligt, bilism är döden. Mest på grund av unga män, som är biologiskt predisponerade att vara impulsiva för att de måste jaga mammutar till familjen (fick vi lära oss).

Nu ska jag öva start i backe tills kopplingen ryker. Eller ja, till jul ska jag det. Håll er inomhus, västerbottningar.

Det man förlorar hos optikern tar man igen hos Folktandvården

Jag var hos tandläkaren i dag. Det är två och ett halvt år sen sist. Förr gick jag hos en privattandläkare som gav studentrabatt (det fanns nåt abonnemang som gav rabatt även efter studenttiden). Jag gillade inte honom, han klappade mig på kinden. Bokstavligen. Och jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera.

När Estrid var på sin första tandkoll för någon vecka sen passade jag därför på att boka tid hos Folktandvården. I dag gick jag dit, det kändes motigt eftersom jag har massor att göra. Inte blev det bättre av att jag fick vänta i 20 minuter och av att tandläkaren verkade ha en dålig dag (men hellre en sur tandläkare än en kindklappande).

Men här är grejen: besöket kostade 20 kronor. Tjugo! Det finns ett tandvårdsbidrag som är 300 kronor om man inte fyllt 30. Det hade jag helt förträngt. Jag är mer än nöjd. Folktandvården for the win.

Världsalltet kompenserar äntligen mina skyhöga optikerkostnader. Dålig syn men felfria tänder, är det en duktig flicka-grej förresten?

(Tillägg: man kanske får tandvårdsbidraget även hos privattandläkare? Jag orkar inte kolla. Men jag tänker i alla fall aldrig gå till en igen).

Veckans höjdpunkt

I augusti började jag på en ny ridskola, min tredje i ordningen sedan jag återupptog ridningen i vuxen ålder. Jag har inte sett mig själv som ridskoleryttare, kanske är det därför jag har haft så svårt att bli nöjd. Men nu är jag det. Nöjd, alltså. Stall Beatelund har allt jag söker: islandshästar, små grupper, en duktig och pedagogisk ridlärare, trevliga omgivningar och skön inställning till hästar, ridning och elever. Dessutom finns chansen att utveckla ridningen mot tävling om man skulle vilja det, vilket är rätt ovanligt på större ridskolor om man inte har egen häst eller har ridit jättelänge. Jag vet inte om jag är så intresserad av tävling för tävlingens skull, men det vore häftigt att pröva. Nu har jag ju såklart inte tid att rida mer än en gång i veckan. Men sen. Sen ska jag. (Det är mycket jag ska, sen.)

Enda nackdelen är läget – ja, motsägelsefullt, eftersom jag nyss skrev om de vackra omgivningarna. Men under vintern är det nästan omöjligt att ta sig dit utan bil. Höst och vår kan man ta en snikig genväg genom skogen, men åtminstone jag är för feg för att göra det mitt i kolsvarta vinterkvällen. Just nu får jag lifta med en snäll ridkompis, men nästa år är det inte säkert att hon har bil. Bara att växla upp övningskörandet, alltså. För jag tänker inte byta ridskola igen.

Okej då, det finns en nackdel till. Det är att man blir så sjukt sugen. På en egen häst. Ja, faktiskt nästan sjuk blir jag. Tur att det är lite mer komplicerat än att bara stoppa i varukorg.

Provokativt vänlig

Det bästa man kan göra när sonen är på provokationshumör är att i gengäld vara provokativt vänlig. Följande utspelade sig under middagen för en liten stund sedan (då han var sur för att jag inte ville gå med på att släcka samtliga lampor i huset och äta i kolmörker):

Alvar: (sjunger) Mamma, mamma, dummast utav alla …
Jag: Vilken rolig sång!
Alvar: Nej! Nu menar jag på riktigt! (Sjunger igen.)
Jag: Vad fint du sjunger.
Alvar: Jag ska skicka dig ända till Afrika.
Jag: Wow, där har jag aldrig varit. det blir spännande.
Alvar: Men där kommer en elefant att äta upp dig!
Jag: Jaha. Då får jag se hur det ser ut i en elefantmage.
Alvar: Men då spottar den ut dig och slänger dig rakt på snabeln!
Jag: Kul! Undrar hur en elefantsnabel känns.
Alvar: Men då kommer lejon och tigrar och äter upp dig!
Jag: Det blir roligt att se dem på nära håll.
Alvar: Men då blir du död!
Jag: Ja. Sånt är livet.
Alvar: Sluta att jamsa och tramsa.

Sen blev han o-sur och vi åt under trevnad. Synd att man inte alltid själv är på humör för övervänlighetsmetoden.

November

Höstlov i Skråm var nästan för skönt, och detta trots att barnen blev som galna av dagislösheten. Olika saker i kombination gav mig ångest inför hemfärd, hemkomst och vardag. Men det går som det brukar. Man kommer hem, man klagar lite. Sen rullar livet på och lyckas vara ganska trevligt. Sommarens endorfinnivåer är dock ett minne blott, eftersom jag hela tiden är lite förkyld och därför inte vågar springa. Och då blir jag låg. Och stressad. Och ännu mer förkyld. Och tråkig, och gnällig, och grå.

November är ju inte en dålig månad om man har möjlighet att vara utomhus när det är ljust. Det har man sällan.

Jag försöker på olika sätt. Inköp av olika sorters smink. Intag av johannesörtte (dock inte när jag ska köra bil, jag är för övrigt fortfarande fascinerad av te med bipacksedel). Järntabletter. 1800-talsromaner. Doftljus. En varm kattunge i knäet. Kardemummaskorpor.

Men njae. Det haltar på. Vi får väl se.