Indievuxen

Jag trodde faktiskt inte att de fanns. De barngillande katterna. Katter och barn går sällan ihop, i min erfarenhet. I alla fall inte de katter jag haft. Och de barn jag har.

Men Pelle. Om Alvar går hem till en kompis följer Pelle efter. Och så står han utanför kompisens hus och väntar tills Alvar ska gå hem. Då springer de ikapp mot vår tomt. Pelle följer också med mot dagis på morgonen. Han växlar mellan att springa ikapp med Alvar och att valla ihop oss om någon kommer för långt bort.

Alvar har fortfarande lite svårt för Pelle inomhus. Han gillar inte oberäkneliga djur och vill helst ha en landsköldpadda. Men utomhus, när Alvar har overål som skyddar mot busiga kattungeklor, är de hur bra kompisar som helst.

Estrid gillar Pelle både ute och inne. Hon kånkar omkring på honom och ger honom vatten i alldeles för många skålar.

Det är tur att ridningen börjar om på onsdag. Jag börjar bli lite för suktande. Om livet såg annorlunda ut (körkort, barn som ej har destruktion som främsta intresse etc.) skulle jag buda hem den här. Den är visserligen inte gul och troligen heter den inte Majros, så Estrid skulle nog inte godkänna den.

Under riduppehållet roar jag mig med Ponnyakuten, söndagar 19.00 i Barnkanalen (ja jag tittar på barnprogram). Det är intressant på många sätt, bland annat kan man notera att flera minuter av första avsnittet gick åt till att visa att 12-åriga pojkar på ridläger inte kan bädda, för det gör alltid mamma. De 12-åriga tjejernas bäddningskunskaper fick man ingen inblick i, däremot fick man veta att en tjej skapat kö till badrummet genom att sminka sig alldeles för länge.

Men man måste väl ev. markera att ponnybarn är vanliga barn som lyder under vanliga könsrollsmönster. Också intressant att notera att de hästproffs som hittills synts till i programmet är män. Undrar just om de kan bädda eller om deras mammor gör det åt dem.

Ensamhelg med barnen. P på musikhackardagen. Alvar har varit på femårskalas och för första gången fick jag lämna honom och gå därifrån – han brukar annars vilja att man stannar. Estrid och jag promenerade till stallet: fikade på läktaren, gav hästarna morötter och planerade för vårt framtida hästköp (en gul häst som ska heta Majros eller möjligen Marjos, har Estrid bestämt).

På hemvägen blev vi panikfrusna och panikkissnödiga men plötsligt kom grannen K susande som en ängel i röd Toyota och skjutsade hem barnen medan jag lubbade till macken och handlade basvaror (mjölk och chips).

Nu har barnen syskonligt delat på Alvars kalasgodispåse och är rörande gulliga mot varandra, enade i destruktivitetens kreativitet (de har hittat cirka ettusen vassa ätpinnar och håller på hacka sönder sina wellpappraketer med dem). Snart ska vi titta på Kikis expressbud och sen tänker jag mig att de somnar. Vi får väl se.

På det hela taget en ganska trevlig dag.

Först gav jag Facebookpausen en vecka. Allt blev så tyst, det kändes snopet. Men nu vet jag inte. Det är fortfarande tyst. Men kanske på ett bra sätt. Jag tvingas tänka tankar, som t.ex. att jag blir stressad och lite irriterad så fort nån säger ”medveten närvaro”.

Och blir det för ensamt finns ju alltid Twitter.

Jag gillar inte hockey. Man kan säga att jag ogillar det starkt. Därför är jag lite kluven inför min egen glädje över sonens framsteg på skridskobanan, med klubba och bandyboll (du kanske säger: det är inte hockey, det är bandy. Jag säger: Ööö. Det är på is. Med en klubba. Låt oss hoppa över teknikaliteterna.)

Men jag gillar vintersport sådär rent allmänt. Och jag gillar min son, och att se honom glad.

(Vi har åkt pulka i dag också. Mycket roligare. Jag fattar inte varför nån skulle välja hockey framför pulka. Skulle vara lönen då.)

Dagens hjältar är Sodan, Sol och Svd som tipsade mig om Framtidensmat.se. Jag struntar i sidans dåliga copy och jag kommer att vara rätt så generös mot maten som kommer, den ska vara ganska trist för att jag inte ska bli nöjd. Jag gillar mat och tycker att god mat är viktigt, men just nu i livet finns det ingen tid för planering och inköp.

Nu ska jag strax äta hämtmat från Bebo och tänka på att jag snart slipper matplanering. Fredagsmys, kallas det.

Å, jag skulle verkligen vilja ha en matkassetjänst, typ Linas matkasse eller Middagsfrid. Men det går inte för det finns ingen kasse som erbjuder ett vegoalternativ. Visst, jag kan förstå det. De flesta stressade barnfamiljer som behöver tjänsten äter väl kött. Men jag tänker gnälla ändå. Just nu i livet vore det finfint med en matkasse.

I andra nyheter så har jag avaktiverat mitt Facebookkonto igen. Det störde mig att sitta på bussen och känna stress över korrfel i statusuppdateringarna. Nu stör det mig att folk kanske tror att jag strukit dem från vänlistan istället. Man kan inte vinna.

Och så måste jag tråkigt nog konstatera att det inte riktigt funkar att inte ha Facebook. Det blev så tyst. Radioskugga. Jag saknar mina kompisar. Men jag tänker ändå ge det en vecka, bara för att ge den där stresskänslan chansen att slinka undan.

Vi ses på Fejan på tisdag.

Estrid: När Alvar hoppade på mig på dagis gick dinosaurieskelettet sönder inuti min mage!

Det är så mycket jag inte vet om dagis. Och om Estrid.

Alvar: Kan inte du sluta på ditt jobb och börja på ett annat jobb och jobba jättemycket, så kan vi åka till Gröna Lund?
Jag: Vad tycker du att jag ska jobba med då?
Alvar: Du ska tvätta allas skorstenar, för då får man jättemycket pengar.

Okej. Men jag tror att jag fortsätter med språkvården ett tag till i alla fall. Gröna Lund öppnar väl inte förrän i april.

Sov till tio, blev väckt av en Alvar med visselpipa. Det var okej. Spände fast skogsskidorna och gav mig ut. Sju minusgrader, kändes som en vårbris. Solen gnistrade på snöiga talltoppar och renarna hade trampat upp en stig åt mig. Jag åkte till Orrliden och tillbaks. På vägen hem skrämde jag tre älgar.

Livet.