Provokativt vänlig

Det bästa man kan göra när sonen är på provokationshumör är att i gengäld vara provokativt vänlig. Följande utspelade sig under middagen för en liten stund sedan (då han var sur för att jag inte ville gå med på att släcka samtliga lampor i huset och äta i kolmörker):

Alvar: (sjunger) Mamma, mamma, dummast utav alla …
Jag: Vilken rolig sång!
Alvar: Nej! Nu menar jag på riktigt! (Sjunger igen.)
Jag: Vad fint du sjunger.
Alvar: Jag ska skicka dig ända till Afrika.
Jag: Wow, där har jag aldrig varit. det blir spännande.
Alvar: Men där kommer en elefant att äta upp dig!
Jag: Jaha. Då får jag se hur det ser ut i en elefantmage.
Alvar: Men då spottar den ut dig och slänger dig rakt på snabeln!
Jag: Kul! Undrar hur en elefantsnabel känns.
Alvar: Men då kommer lejon och tigrar och äter upp dig!
Jag: Det blir roligt att se dem på nära håll.
Alvar: Men då blir du död!
Jag: Ja. Sånt är livet.
Alvar: Sluta att jamsa och tramsa.

Sen blev han o-sur och vi åt under trevnad. Synd att man inte alltid själv är på humör för övervänlighetsmetoden.

November

Höstlov i Skråm var nästan för skönt, och detta trots att barnen blev som galna av dagislösheten. Olika saker i kombination gav mig ångest inför hemfärd, hemkomst och vardag. Men det går som det brukar. Man kommer hem, man klagar lite. Sen rullar livet på och lyckas vara ganska trevligt. Sommarens endorfinnivåer är dock ett minne blott, eftersom jag hela tiden är lite förkyld och därför inte vågar springa. Och då blir jag låg. Och stressad. Och ännu mer förkyld. Och tråkig, och gnällig, och grå.

November är ju inte en dålig månad om man har möjlighet att vara utomhus när det är ljust. Det har man sällan.

Jag försöker på olika sätt. Inköp av olika sorters smink. Intag av johannesörtte (dock inte när jag ska köra bil, jag är för övrigt fortfarande fascinerad av te med bipacksedel). Järntabletter. 1800-talsromaner. Doftljus. En varm kattunge i knäet. Kardemummaskorpor.

Men njae. Det haltar på. Vi får väl se.

Jag tutar och kör, del 3

Det är väldigt retfullt att inte få övningsköra när jag ändå är här uppe och har en halvpensionerad pappa med lättmanövrerad Saab till mitt förfogande. Fina, tomma landsvägar och backar med lagom lut står outnyttjade. Men snart ska det bli åka av! Om några veckor kommer pappa ner till Stockholm och går handledarutbildningen med mig. Det innebär att jag kan köra varje dag under vår långa julvistelse här. Plötsligt känns målet med körkort till 30-årsdagen inte särskilt ouppnåeligt alls.

Tågsmajl

Jag ska inte plåga er (och mitt eget minne) med detaljer om min ganska påfrestande tågkväll och -natt med barnen. Bara kvällens enda (något uppgivna) leende tänker jag skildra. Klockan var typ nio och Estrid hade först busat + bråkat och sen skrikit i typ en timme. Alvar blev kissnödig så jag följde honom till toan längst bort i korridoren, och tänkte att Estrid kunde stanna i sin säng (som om). Självklart följde hon efter varpå jag suckade något i stil med ”Men Estrid, du skulle ju vänta i kupén”. Varpå Estrid vrålade: ”Nä-ej! Jag vill vara med er! Jag ÄLSKAR er!”

Då måste man le, trots tröttheten och ontet i öronen.

Galenskaparen i fråga fyller förresten tre år typ alldeles precis nu. För ganska exakt tre år sen var hon väldigt mycket på väg ut ut min mage, tre veckor och en dag tidigare än beräknat datum. Så klart. En liten mörkhårig, plattnäsad sötnos som blivit en stor humorist med enormt känsloregister och ett ordförråd som aldrig upphör att förvåna.

Pelle

Jag sitter och jobbar med en myndighetsrapport. Pellekatten ligger och gonar sig under lampan på mitt skrivbord. Plötsligt dundrar barnen och P ned för trappen, det ska sovas. Stämningen är hög och ljudnivån därefter. Pelle lyfter på huvudet och kikar lite på galenskapen, men ligger kvar. Nu, fem minuter senare, sover han igen.

Det känns som om han ev. kommer att funka ganska bra i vår familj.

En tanke till Terry Pratchett

Jag hade helt missat att Terry Pratchett har alzheimer (tack för informationen, Sodan). Kanske inte så konstigt, eftersom jag gav upp Skivvärlden någonstans kring Thief of Time (upptäcker nu att jag faktiskt har Thud! i bokhyllan, men den har jag inte läst). En period var dock Terry P kung i min litteraturvärld. Det var Skivvärlden-serien som fick mig att börja läsa på engelska, eftersom så få av böckerna hade översatts till svenska när jag var i trettonårsåldern. Det är nog också till stor del Pratchetts förtjänst att jag började intresserade mig för översättning. Mycket i böckerna är oöversättligt, även om jag tycker att Olle Sahlin, som översatt t.ex. Witches abroad, har gjorde ett fantastiskt jobb.

Vissa av hans böcker är och förblir favoriter. Om jag är sjuk, ledsen eller om jag av något annat skäl behöver muntras upp, är det troligt att jag lägger mig i sängen med till exempel Lords and Ladies. Och jag har köat utanför SF-bokhandeln för att få den fantastiska Good Omens signerad.

Därför sänder jag en tanke till Terry Pratchett och hans familj, och hoppas att han lyckas hålla sjukdomen stången tills ett botemedel kommer, vilket han sagt att han skulle vilja.

Söndagkväll efter gnälldag

Barnen i soffan framför Totoro. Varsin skål med chokladpudding. Jag med först popcornte och nya Doonesburyboken, sen en slatt rött och Weight av Jeanette Winterson. Inte så otrevligt.

Däno

Vi hade ju gett upp det här med katt, efter två mindre lyckade försök i julas. Varken Missan eller Simon från Tasseland kunde acceptera vår högintensiva småbarnsfamiljlivsstil. Vi hade börjat fundera på mops i stället. Då, igår kväll, kom Däno. En gul katthane som inte nöjde sig med att hänga på altanen utan bröt sig in genom vår inaktiva kattlucka, krävde (och fick) kolja och sedan sov på mina ben hela natten.

Däno stördes inte nämnvärt av dotterns ohejdade kattentusiasm. Däno gick ut på toaletten. Däno gick inte omkring och jamade hela tiden. Däno var, kort sagt, nöjd med livet som vi alla lever här.

Tyvärr är jag ju närmast expert på att luska ut information om folk på internet. Efter viss möda lyckades jag till sist tyda Dänos öronmärkning och kunde så spåra förrförra ägaren via SKK:s kattregister. Förrförra ägaren gav mig numret till förra ägaren, som ringde nuvarande ägaren. Som kom och hämtade Däno. Som för övrigt visade sig heta Vidar.

För min del hade han gärna fått stanna, men man vill ju inte bli kattnappare. Nu måste vi bestämma oss – är tiden mogen för en kattunge? Fixar barnen (dottern, snarast) att respektera ett djurs integritet? Vad gör vi om det inte funkar? Ska vi ha hund istället?

Många frågor, inga svar. Däno, kunde du inte bara ha stannat?

Läderbröllop (heter det visst)

Häromdagen var det tre år sedan vi gifte oss. Eftersom vi åt på Frantzén Lindeberg förra året var det svårt att växla upp i år, så vi växlade ned. Texas Burger, tro det eller ej. Och det var jättebra, tro det eller ej. Allt på menyn kan fås vegetariskt, tro det eller ej.

Jag var inte på topp av jobb- och förkylningsmässiga skäl, men det var ändå finfint att få gå ut med sin man. Att vi överhuvudtaget kunde det tackar vi Sara och Henrik för – den bästa akutläkar- och lekfarbrorkombinationen som världen skådat.

I bröllopspresent av min man fick jag egentid. Världens bästa present (jag kan tänka mig en islandshäst också, men det sparar vi till ett annat år). Nästa helg åker resten av familjen ut i skärgården och fiskar. Jag stannar hemma, går på kurs och går på fest. Ev. blir det också någon timme i soffan.

Läderbröllop, förresten. Låter kinky. Och inte så vegetariskt.

Septemberförbannelsen

Förra hösten hade jag bronkit. Den här hösten har jag löparknä. Pest, kolera. Jag kan knappt halta runt kvarteret, än mindre springa som jag bör om jag ska må riktigt bra. Simning skulle väl funka men är inget riktigt alternativ, dels för att det är dötrist, dels för att jag inte har tid att ta mig till simhallen.

Jag ångrar ändå inte min halvmara. Min stora idrottsliga prestation i livet. Det vi inte visste när jag ironiskt blev vald till Kaplanskolans idrottsprofil.

Men ont gör det och surt är det.