Jag tutar och kör – finalen

Igår klockan 10.45 kulminerade elva månader av körlektioner, två veckors intensiv mängdträning i och kring Skellefteå samt en helt galen dag av nonstopbilism i Umeå i mitt möte med den ökände provledaren Kugg-Ola. Kugg-Ola var en trevlig prick, vi småpratade om textgranskning och det ena med det andra och vips hade jag tagit körkort. Det enda jag kuggade på under gårdagen var fotograferingen, som jag fick göra om för att jag såg för glad ut.

Med detta avslutar jag denna blogg. Det kommer en ny, den som vill läsa kan höra av sig. See you in another lifetime.

Ofrivillig avsittning

Och i dag har jag ramlat av! Det är första gången sen jag återupptog ridningen som vuxen, och det känns bra att ha det överstökat. Efter en skön barbackatur satt jag helt avslappnad och bara åkte med, 200 meter från stallet. Då dök ett hästätande rådjur upp ur vegetationen. Hekla slängde sig bakåt, men inte jag. Jag hamnade i skogen. När jag ställt mig upp och räknat armar och ben stod hon redan och åt gräs.

Filosofiskt problem: Om en Anna faller i skogen och ingen är där och ser det, har det då hänt?

Välbefinnandet

Det här var min utsikt på lunchen idag. Det här med att hyra häst i tre veckor kan vara årets bästa beslut.

Prego!

Italien. Jag gillar det (ignorera för ett ögonblick politiken, tack. Det gör jag). Man bara måste gilla ett land där vår familj kan vara som den är, d.v.s. rätt galen i allmänhet och matgalen i synnerhet, utan att någon skriker åt den på hela tio dagar. I stället ropar folk åt oss att vi är vackra. Och ger oss färskpasta dränkt i smör och salvia.

Jag kan verkligen varmt rekommendera vårt hotell. Ett mycket avslappnat litet ställe högt uppe bland de toscanska kullarna, ungefär 300 meter från staden Montieri, om man nu kan kalla det för en stad. (Där finns en restaurang, som lyckligtvis är fantastisk. De serverar pasta till lunch och pizza till middag. De pratar bara italienska. De gör färskpasta dränkt i smör och salvia. Har jag nämnt det redan?)

Hotellet har drivits av samma familj sen 70-talet, och de var de första som startade med hästsemestrar i Toscana. Man behöver inte kunna rida, men om man kan det får man hänga med på turer som är rätt extrema – massor av klättring och vilda galopper. Jag red fyra dagar varav två heldagar, och då skjutsades resten av familjen ut till vårt lunchställe för en picknick. Galet trevligt upplägg.

Notera gärna att jag inte skrivit ett ord om vädret, som var dåligt. Det spelar liksom ingen roll. Vi har haft en fantastisk semester.

Kolla gärna mina bilder på flickr.

Vakna i Montieri, somna i Gustavsberg

Så här landad i Sverige igen måste man ju ställa om lite. Svårast blir det kanske att vänja sig vid att folk inte ropar ”che bella familia!” efter en på gatan.

(Min skolitalienska är lite rostig, men jag väljer att tro att det betyder något bra och inte ”vilken krigsfamilj!”, som är tolkningsalternativ nummer två.)

femårskalas

Okej, men jag väljer att se det positiva. Jag är JÄTTEglad att min son har fem sjysta, mysiga, omtänksamma kompisar, några i grannskapet och några på dagis, som han gillar och som gillar honom.

Två timmar i centrifugen varje år kan vara ett okej pris att betala.

Kalaskul

Värdinneångesten når nya höjder. Det bör väl inte vara omöjligt att roa sju barn i åldern tre till sex, i två timmar? Ändå känner jag att jag vill hitta på något spektakulärt. Det här är barn vars föräldrar hyr lekland och festlokaler, eller bjuder hela storbarnsavdelningen. Vi ska vara hemma i trädgården och grilla korv.

Det borde vara kul. JAG skulle hellre gå på ett sånt kalas. Men jag är inte säker på att barn funkar så, jag tror att Gunilla Bergström kanske var överoptimistisk när hon beskrev Alfons kompiskalas med bara Viktor och Milla och nallarna som den roligare festen.

Nu åker jag till Coop Forum och sätter ihop en FET skattgömma.

En ovän på vägen

Min irritation över min bristande förmåga att köra bil är stor. Jag vet ju att jag kan, eller att jag har kunnat. På den västerbottniska landsvägen körde jag som om jag aldrig gjort annat, om du såg en elegant skugga av silver på vägen mellan Skråmträsk och Fällfors förra fredagen var det jag. Men i trafikskolans bil, bredvid en lärare som vill att jag snabbt ska komma framåt, blir det stopp. Bildligt och bokstavligt. Min körlärare måste tycka att jag är dumihuvet som har gjort halkkörningen redan, men sanningen är att för en vecka sen kändes det verkligen som om jag var till 80 procent klar med min utbildning. Nu, inte så mycket.

Detta bilburna samhälle och vad det gör med oss. Någonstans känns det som att det gick väldigt snett.

De försvinner

I går försvann ännu ett band till mormorsgenerationen, när mormors lillasyster gick bort. Jag ser dem fortfarande som superpigga pensionärer – mormor, hennes lillebror och lillasyster som retades med varandra och med oss. Nu är ingen av dem kvar. Mormor och hennes yngsta bror förändrades mycket till sinnet de sista åren, det är svårt att acceptera hur de blev när man minns dem som de var.

Jag tror att det är svårt för bondeblodet att hamna på hemmet.

Ursus!

Jag vill bara meddela att dagens namn är Tiburtius. Jag hoppas att ni vid det här laget vet vad det innebär (Skansenbjörnarna räknas inte).

Bild: Michael Elliott / FreeDigitalPhotos.net

« Older entries

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.