Heja Ingela!

Idag undrar jag hur det går för Ingela. Kommer det någon bäbis? Det är tre år sen jag själv var höggravid. Obegripligt.

Det här gör jag på min lediga tid

Jag vill verkligen ha en häst. Jag mår bra av häst. Men till och med jag förstår att det inte funkar vid den här tidpunkten i mitt liv. Minst tre år måste gå, barnen måste förvärva impulskontroll och ska helst gå i skolan. Körkortet har jag väl om ett år kanske, men jag tror att viss erfarenhet krävs för att man ska våga köra hästkärra. Sen är det ju bra att spara ihop till en pott. Hästar har en förmåga att kosta.

Fram till att jag kan ha hästen som heltidshobby har jag skaffat mig ett annat tidsfördriv (som om jag behövde ett): att cykla runt i närområdet och spana in stall, samt genom efterforskningar på internet ta reda på vem som äger dem. Det här låter förmodligen helt psyko. Men det är ganska kul. Och jag får motion.

En stjärna till S

Alvar tycker mycket om det minsta barnet på förskolan, lilla ettåriga S. När jag hämtade häromdagen ville han visa henom för mig, i ren fascination över hur liten hen är. Nu har han gjort ett halsband till S, med massor av fina ”dimanter” och en stjärnpaljett, ”för hen är min stjärna nummer ett”.

Mamman smälter. Och hoppas att sonens känslor får ligga så nära ytan länge, länge än.

Jag tutar och kör, del 2

Det förvånar mig hur snabbt det faktiskt blir skarpt läge när man kör på körskola. Visserligen har körläraren viss kontroll över bilen där hen sitter, men ändå: Jag har kört på 70-väg, jag har kört om en buss, jag har kört i rondell. Jag har kört förbi barnens förskola och förfasat mig över hur trafikflödet är tänkt att fungera just där.

Just nu skulle jag verkligen behöva övningsköra privat, men det är svårt att lösa. Jag tragglar på med lektioner. Just nu är det växlingen som är stötestenen – jag är för våldsam. Kan någon förklara varför inte alla bilar är automatväxlade (jag vet att de drar mer bränsle, men det måste ju gå att bygga bort)?

Min åsikt är för övrigt fortfarande att privatbilism är vansinne.

Min halvmara

Jo, jag tog mig runt. På 2.20.22, en tid som jag är sjukt nöjd med (jag följde länge träningsprogrammet för att springa på två timmar blankt, men insåg efter ett tag att det fixar jag faktiskt inte – inte om det ska vara trevligt, i alla fall). Eftersom jag sprang på under 2.45 så fick jag (en särskriven) medalj, till barnens stora förtjusning. Men den stora grejen är såklart att jag sprang. Jag sprang hela vägen, och fram till cirka 14 kilometer var det till och med njutbart. Ganska länge sprang jag klistrad intill 2.15-gubben (alltså farthållaren för folk som ville springa i mål på den tiden) men kring 17 km drog han ifrån mig.

Hur som helst. Jag är jättestolt och kommer förmodligen aldrig att sluta prata om detta, någonsin.

Fast nästa år ska jag springa Midnattsloppet. Det verkar kul och är en mil. Kan faktiskt räcka så.

Halvmarathon

I dag ska jag springa 21 098 meter . Jag har faktiskt aldrig sprungit två mil, max under träningen är väl 15 kilometer. Jag tror och hoppas att stämningen under loppet kommer att ge extra energi så att jag lyckas ta mig runt på högst två timmar och fyrtiofem minuter. Om det inte går så vet jag iallafall vad det är frågan om inför nästa år.

Hur som helst har halvmarathonträningen gjort mig pigg och stark i benen. Och så är det ju säkrast att man inte springer för fort. Då kanske man blir anklagad för att vara man.

Ride on

Mina planer på att göra Estrid till en hästig typ går hittills finfint (lite oväntat, eftersom hon är expert på att upptäcka vad man vill och sedan göra det motsatta). Jag skulle hemskt gärna göra Alvar till en hästig typ också, men han vill absolut inte rida och jag tänker absolut inte tvinga honom.

Trevligt nog har vi numera Ponnystallet på cykelavstånd. De har ridlekis från tre år, till vilket Estrid står i kö. De har också ponnyridning de luxe varje söndag, då barnen får rida och åka vagn. Estrid och jag har hängt på låset de två senaste söndagarna, och det kommer vi att fortsätta med.

Min dotter är orädd och har god balans. Det ska nog bli nåt av det här.

Du säj tunnpannkakan, ja säj plättarn (Ja, eh. You say tomato …)

Få saker är så intressanta som dialektala skillnader på ordnivå. Den plätt som man äter på Västerbottenskusten blir en pannkaka nånstans söder om Umeå (oklart var). När klockan är 13.25 är den tjufem över ett för mig, men fem i halv två för nästan alla jag lärt känna i vuxen ålder. Om jag sitter på bron sitter jag på trappen till mitt hus, inte på en spång över ett vattendrag (eller det kan jag ju göra, men förmodligen inte). Och när jag säger att mina barn leker på gården ser många en anlagd innergård till flerbostadshus framför sig, trots att jag menar vår oklippta gräsmatta. Sen halar jag upp börsen för att betala nåt och då blir mina sydliga vänner jätteförvirrade, för ”börsen” är för dem nåt som har med aktier att göra.

Varför får man inte lära sig sånt här i skolan?

Jag tutar och kör, del 1

Idag har jag tagit min första körlektion någonsin. Mitt lämplighetsintyg (är det bara i Skellefteå med omnejd som det kallas lämpen? Ingen sydlig människa fattar nånsin vad man menar) går ut 2014. Då kanske jag har mitt körkort.

Ett högt satt mål är att köra upp innan 30-årsdagen. Vi får väl se hur det blir med det. Enligt nån formel som trafikläraren räknade med behöver jag ta 52 (!) lektioner. Trafikskolan skrattar hela vägen till banken. Men det är okej. Jag stödjer gärna småföretagen på orten. Särskilt när de är så modiga som min trafiklärare.

Jobbar Omar Jonssons mamma på TT, eller?

Hallå? Jag förstår inte grejen. Om man ger sig ut i jakt på björn får man eventuellt räkna med att björnen kanske blir putt. Påminner om det där att det inte är en nyhet när en hund biter en människa, utan bara när en människa biter en hund.

Men Omar Jonsson är årets namn.