Indievuxen

Okej, men jag väljer att se det positiva. Jag är JÄTTEglad att min son har fem sjysta, mysiga, omtänksamma kompisar, några i grannskapet och några på dagis, som han gillar och som gillar honom.

Två timmar i centrifugen varje år kan vara ett okej pris att betala.

Värdinneångesten når nya höjder. Det bör väl inte vara omöjligt att roa sju barn i åldern tre till sex, i två timmar? Ändå känner jag att jag vill hitta på något spektakulärt. Det här är barn vars föräldrar hyr lekland och festlokaler, eller bjuder hela storbarnsavdelningen. Vi ska vara hemma i trädgården och grilla korv.

Det borde vara kul. JAG skulle hellre gå på ett sånt kalas. Men jag är inte säker på att barn funkar så, jag tror att Gunilla Bergström kanske var överoptimistisk när hon beskrev Alfons kompiskalas med bara Viktor och Milla och nallarna som den roligare festen.

Nu åker jag till Coop Forum och sätter ihop en FET skattgömma.

Min irritation över min bristande förmåga att köra bil är stor. Jag vet ju att jag kan, eller att jag har kunnat. På den västerbottniska landsvägen körde jag som om jag aldrig gjort annat, om du såg en elegant skugga av silver på vägen mellan Skråmträsk och Fällfors förra fredagen var det jag. Men i trafikskolans bil, bredvid en lärare som vill att jag snabbt ska komma framåt, blir det stopp. Bildligt och bokstavligt. Min körlärare måste tycka att jag är dumihuvet som har gjort halkkörningen redan, men sanningen är att för en vecka sen kändes det verkligen som om jag var till 80 procent klar med min utbildning. Nu, inte så mycket.

Detta bilburna samhälle och vad det gör med oss. Någonstans känns det som att det gick väldigt snett.

I går försvann ännu ett band till mormorsgenerationen, när mormors lillasyster gick bort. Jag ser dem fortfarande som superpigga pensionärer – mormor, hennes lillebror och lillasyster som retades med varandra och med oss. Nu är ingen av dem kvar. Mormor och hennes yngsta bror förändrades mycket till sinnet de sista åren, det är svårt att acceptera hur de blev när man minns dem som de var.

Jag tror att det är svårt för bondeblodet att hamna på hemmet.

Jag vill bara meddela att dagens namn är Tiburtius. Jag hoppas att ni vid det här laget vet vad det innebär (Skansenbjörnarna räknas inte).

Bild: Michael Elliott / FreeDigitalPhotos.net

Jag är utvald som deltagare i SCB:s undersökning Så lever vi i Sverige. Det här är andra gången jag intervjuas, vid första tillfället bodde vi i Aspudden, jag pluggade på heltid och barn var inte aktuellt. Nu tänker jag mig att intervjuaren kryssar i rutor i helt andra delar av formuläret.

Jag kan inte riktigt frigöra mig från tanken att SCB bara är en front. I själva verket är det nåt försäkringsbolag, eller ett svenskt CIA, eller nåt annat läskigt som spissar på mig. Därför är mina svar något försiktiga. Sanningsenliga, men inte översvallande direkt.

Frågorna är ibland märkliga. ”Måste du, på grund av ditt arbete, flera gånger dagligen stoppa händerna i kallt vatten?”

Jag svarade nej.

Ojdå. Hela påsken gick, jag skrev inget. Nu är det vår. I går provcyklade jag skogsvägen till stallet och fann att JM skapat en paradgata åt mig genom att hugga ner träd och asfaltera. Det var ju snällt, men lite tråkigt. Det var min hemliga stig.

Annars erfar jag en enorm glädje i att jobba hemma på heltid. Det är bondeblodet, som mamma brukar säga.